I torsdags var det dags för sista mötet med stödgruppen. Först gick vi egenom hur veckan hade gått. Jag kände att det var skönt att jag fått iväg fotona till Trygg Hansa och att jag varit mer öppen, bland annat här på bloggen genom att skriva som det känns, när det känns. Annars går veckorna bra. Jag kräks inte, jag hetsäter inte och jag har inte skurit denna veckan. Jag kan överäta och äta fast jag inte är hungrig, men det blir inga riktiga hetsätningar såsom det har varit. Jag är så glad för det för hetsäta är något av det värsta som finns. Inte under tiden...då är man i himmlen...men efteråt vill man bara dö av skam och avsky över sig själv. Skönt att jag står emot.

Vi skrev ner på ett papper hur morgondagen såg ut om man vaknade upp "frisk". Min dag:

Vaknar utan att undra hur mycket jag väger och vill ut och promenera för att det är skönt. Spelar ingen roll hur långt eller hur länge, bara njuta av morgonen och naturen.

Klär på mig i något bekvämt, jeans kanske och det känns bra.

Glädjer mig åt saker som händer mig, på riktigt.

Går på ett kul träningspass, och när jag duschar känns det helt ok, jag behöver inte jämföra mig med andra och se ner på min egen kropp.

Kommer hem och Jennie har lagat god mat åt mig. Äter utan att tänka och njuter av smakerna.

Lägger mig i sängen med en bra bok, och somnar fort och sover hela natten och vaknar utvilad dagen efter.


Ellerhur låter det som en trevlig dag? Jag ska nå dit och jag vill det. För jag vill inte vara kvar och det hoppas jag att Ni förstår. Jag skojar gärna om det jag gör(sjukdomen), men det är för att jag inte klarar av att ta det på allvar, för det har varit allvar. Jag är ledsen om jag sagt saker som gör er upprörda. Ibland känns saker så naturligt för mig medan det är så långt ifrån normalt det går för de flesta andra. Men jag kämpar och kämpar och har en plan.

Stödgruppen avslutades med att vi skrev massa härliga peppande saker till varandra som kommer på mailen nästa vecka. Sedan blev det kramkalas och så var det hela slut!