Nu kommer ett inlägg som handlar om min sjukdom, som inte längre upptar mitt liv men som kan göra sig påmind "from time to time"...

Det visade sig bli en riktigt tuff dag igår. Vi hade föreläsning inom förgiftning (farmakologi). Vi pratade läkemedel, självmord, överdosering och läkemedel man inte får blanda. Jag satt och flamsa och skojade...men inners inne kändes det skit. Jag visste ju att jag tagit de flesta av tabletterna vi pratade om, i fel kombinationer och i alldeles för höga doser...Man kan ju undra hur min lever såg ut då. Det kändes bara så himla fel och jag blev nästan triggad att ta en massa och göra det igen men mest tror jag att jag blev påmind om hur det var, för inte så längesedan och vad nära det kan vara att jag inte ens hade varit här. Tanken på att jag var kunde varit de fallen som beskrevs och att man helt plötsligt inte kände sig som sjuksköterskan utan patienten...Jag vet egentligen inte varför det blev så sjukt jobbigt...men så var det!

Så när jag kom hem efter skolan drog jag på mig fotbollsskorna och min syster som såklart fattade att jag behövde henne följde med ut och så sparkade vi lite boll..och så kändes livet lättare att leva.

Men det släpper inte riktigt så lätt, det satt kvar även på kvällen, olustigheten...som att jag egentligen borde vara död, att jag är värdelös, tjock, ful och att absolut ingen skulle vilja ha mig. Men jag klarade kvällen, jag fick mig ingen läkare men jag fick jättegoda mackor av Karro och ett glas Cola-light!

Idag är en ny dag...och jag vet ju att jag gått vidare, jag vill inte dö längre, överdoser sysslar jag inte med längre.

ÄLSKAR ER <3

Avslutar med en grym låt:

A lonely cry for help reaching out for help to anyone
A silent prayer to God to help you your way
I've been depressed so long
It's hard to remember when I was happy
I've felt like suicide a dozen times or more
But that's the easy way, that's the selfish way
The hardest part is to get on with your life