Vissa dagar känns det bara som om jag borde falla ner på botten. Som om det är där jag hör hemma. Men jag har inte fallit än och jag vet inte varför. Egentligen tycker jag att det är jobbigare att vara på väg att falla men hålla sig kvar, när man är i en mellanzon, varken okej eller kass. Då kan jag längta efter att slå i botten och leva i mörker... Jag vet inte varför det är så med mig, något slags återfall"light", eller vad fan vet jag.

Jag är dock beroende av motion för att hålla mig kvar i livet jag lever. När det känns som om jag ligger i riskzonen så är en promenad eller joggingtur ingen dum idé...