Idag var jag hos PsykologJenny på fästningen...för sista gången. Det kändes helt galet. Vi pratade om hela tiden och hur saker och ting har förändrats och hur det har gått i vågor och hur nära jag varit att ge upp ett flertal gånger. Vilka olika diskussioner vi haft rörande olika ämnen som självskador, kräkning, vikt och liknande. Vi skrattade mycket och hade väldigt roligt. Men på slutet blev det allvarsamt, jag tror vi båda kände att det skulle bli jobbigt att säga hej då...iaf tyckte jag det. Fick en stor klump i halsen och gav henne en stor kram och hon kramade tillbaka. Ett litet mörkt hål i magen av obehag känner jag nu. Jag är glad för att jag typ är "friskförklarad" men samtidigt känns det så konstigt att släppa någon som man träffat så mycket, lyssnat på och tyckt om under mer än två år...

Jag har verkligen tyckt om henne, gör det fortfarande. Hon har varit engagerad och jag har vågat tro på det hon säger och jag har litat på henne fullt ut! Hon har varit fantastisk under de här jobbiga åren och jag skulle kunna se henne som en vän.Vi har även haft roliga stunder med mycket skratt och skämt mellan våra duster om tabletter och rakblad! Hade vi träffats under andra omständigheter så kanske, vi har ganska mycket gemensamt tycker jag (det lilla jag vet om henne).

Jag tror att hon är en stor del till att jag klarade mig igenom detta (+ mig själv då såklart!). Att jag fick henne som psykolog så att jag fick någon som jag vågade ty mig till på det viset, en ung sportjej passade mig perfekt. Vad hade hänt annars? Det får vi aldrig veta :)

Jag kom på att jag inte sa TACK. Jag glömde helt enkelt och det känns fel. Så jag skriver det jag önskar att jag hade sagt här!

Tack för all hjälp, allt ditt stöd och ditt otroliga engagemang.
 Du är grym! Jag kommer att sakna dig!

Nu fortsätter terapin i mig själv med PsykologJennys röst i bakhuvudet...