Tidaigare i mitt liv har tankar ofta lett till handling. Om jag fått för mig att skära eller äta tabletter eller vad som helst som kunnat skada migsjälv så har jag gjort det. Jag har fått erfara hur det är när det inte behöver vara så- Känns så bra att jag vill dela det med Er!

Hemma i Kode efter att jag varit och tittat på fotbollscup i 5 h. så letade jag och lillasyster efter saker att ta med till Uppsala i tvättstugan. Då låg där en stor korg med nagelsaxar och min tanke "jag vill skada mig själv" Jag såg mig själv trycka in saxen i handleden och hur "skönt" det skulle vara. Men tanken ledde aldrig till handling och det kändes inte alls jobbig. Det kändes bra när jag insåg att jag inte behövde skada mig.

Här i Uppsala när jag cyklade hem efter tentafesten, jag var ganska i gasen men allt som pumpades runt i skallen var " jag vill hem och ta massa tabletter" Inte heller denna gång blev det allvar. Jag känner en enorm skillnad. Jag behöver inte fly på det sättet längre utan jag klarar av att ta mig igenom saker helt på egen hand. Jag kan känna igen varför jag får tanken och tänka att det är fel.

Tanken är som en slags tröst för mig tror jag, men jag tror att även tankarna kommer att försvinna så småningom och det vore ju såklart ännu bättre.

Men nu leder inte tanke till handling längre och det är ett GRYMT framsteg! Jag känner mig stolt!