Vad har jag vunnit i mitt krig mot min ärstörning? Jag har vågat möta mina rädslor.

Ett väldigt bra exempel är min rädsla för djur. De som känner mig sedan barndomen vet att jag alltid varit löjligt rädd för alla djur och framförallt hundar. När jag var som mest nere i sjukdomen orkade jag inte ens bry mig om att jag var rädd. Jag hoppades även att om jag släppte dem lite närmare så skulle de ta död på mig...eller åtminstonde skada mig lite. Det blev ju aldrig så och jag märkte väl då att de inte var så hemskt farliga. Jag brydde mig så mycket om annat att det inte fanns någon vidare ork att bry sig...jag brydde mig inte om någon/något mer än mig själv, min död och min kropp...Själviskt såhär i efterhand.

Nu skulle man nästan kunna säga att jag gillar hundar, jag umgås gärna med dem...men jag går inte så långt som att säga att jag skulle vilja ha en själv. Men om människor har hund eller ej bestämmer inte om jag ska hälsa på dem eller inte(som det faktiskt har gjort innan).

Så jag är GLAD att jag vågat göra upp med en av de största rädslorna jag hade, jag jobbar vidare på andra...
 


Fortunes of war
no pain anymore
Sometimes I wake
I feel that my spirit's broken
I wonder if I've the strength...
carry on... carry on
(Iron Maiden)