DOWN
”It has been said, ‘time heals all wounds.’ I do not agree. The wounds remain. In time, the mind, protecting its sanity, covers them with scar tissue and the pain lessens. But it is never gone.”
Vissa dagar känns det bara som om jag borde falla ner på botten. Som om det är där jag hör hemma. Men jag har inte fallit än och jag vet inte varför. Egentligen tycker jag att det är jobbigare att vara på väg att falla men hålla sig kvar, när man är i en mellanzon, varken okej eller kass. Då kan jag längta efter att slå i botten och leva i mörker... Jag vet inte varför det är så med mig, något slags återfall"light", eller vad fan vet jag.
Jag är dock beroende av motion för att hålla mig kvar i livet jag lever. När det känns som om jag ligger i riskzonen så är en promenad eller joggingtur ingen dum idé...
Idag har jag varit sur över - min vikt, - min mage, - mitt knä, - min hy, - mina matvanor, - min ekonomi, - MITT LIV!
-Mors ultima ratio-
Pain is no evil, unless it conquers us...
Klockan är mitt i natten och jag kan inte somna för det värker så mycket i min axel att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till.
.
Det var ett tag sedan som jag hade sån här värk...i vanliga fall har jag ju daglig värk men den är jag ju van vid. Nu värker de uppifrån halsen och ner till nyckelbenet och det är crap vill jag bara meddela...
.
Pain is no evil, unless it conquers us...(Charles Kingsley ,1819-1875)
Letar bikini!
Jag hittade den här...
tycker ni att den var snygg?
den ser ju fin ut på en sån perfekt kropp iaf....
Opepp inlägg för dagen!
Jag mår inte alls bra. Nehej! Har legat ner hela dagen iår och nu fram till tolv idag. Har ont i huvudet och lite i halsen. Kallsvettas och är ganska så snurrig. Men jag tänkte ändå jobba idag. Jag är så pank så det är bara att köra på.
.
Jag har små blåsor innanför underläppen som är vita och gör ont. Jag undrar vad det kan vara, min lillebror har likadana. Han har haft körtelfeber i två månader...Hoppas att jag inte fått nått sånt.
.
Jag är opepp och funderar på att ta bilen till jobbet idag. Lite väl segt att cykla lite över en mil när man känner sig såhär. Jag är fotfarande skitsur över mitt piss schema och kommer knappt att tjäna pengar iår eftersom alla mina pass bara är 6 tim. Jag och lillasyster jobbar ungefär lika många dagar men hon kommer att göra 300 tim medan jag gör 200. Just nu suger livets orättvisa stenhårt!
.
Bara för jag varit så satans bitter över jobbet så sökte jag tre nya jobb i fredags. Inga som jag egenligen är kvalificerad för men bara av ren jävla frustration så skickade jag svar på optikerassistent, läkarsekreterare och personlig assistent. Jag har inte skrivit på några papper på mitt sommarjobb och eftersom de behandlat mig skit så kan jag göra det tillbaka. Känns bra i tankarna, frågan är om jag skulle våga göra det på riktigt!? Men jag skulle vilja!
.
Så här kommer lite skön musik för att lätta upp stämningen. Oj, vad ball det hade varit att få se dessa sköna brudar LIVE:
What kind of fool am I ?
Totalt motarbetad för tillfället...
.
Har just gått mina två introdagar när jag får mitt schema (tre dagar innan jag ska börja)...9 veckar med endast kvällar...Yippi;NOT!. Jag blir helt ställd, vad fan är problemet här. Vad händer nu med all fotboll som jag har tänkt spela i sommar? Det var verkligen det som kom först, hur ska jag kunna träna nu? Ingen har sagt någonting om bara kvällar till mig. Men det påstår dom att de har, bemanningen har sagt det till mig..men det har de inte. Några kolleger går och pratar med chefen för de vill ha mig på dagarna på avd. 7. Jag blir glad; för dom gillar mig :)
.
Nummer två, jag ska gå för en pensionerad dam som alltid går på avd. 9, jag gjorde mina introdagar på avdelning 7...Smart?; NOT!
.
Så därför har jag gjort en heldag intro på 9:an idag samt att jag varit på rehabkurs och läkemedelshanteringskurs. De berätttade samma sak som förra året och väldigt basic om de 7,5 poäng farmakologi som jag just läst..Nödvändigt? ; NOT! Men betalt fick jag iaf.
Jag undrar varför jag är totalt motarbetad. Jag vill ju spela lite fotboll i sommar, de lär ju ha uppehåll men då kan jag ju gå på friskis sommargympa som är gratis då...om jag hade varit ledig på kvällarna. Fucking SKIT!
.
Någon som har ett sommarjobb till mig? Jag har inte skrivit på några papper så jag kan börja direkt. Har serveringsvana och älskar barn, lär mig snabbt och jobbar hårt!!!
.
Nils Ferlin knows his shit :
Tröstlösa dagar, när himlen är grå,
grå som ens själ och man känner sej så
innerligt ensam och mätt på att leva,
mätt på att skratta och ljuga och spela
känslor man aldrig förnummit och känt,
- tröstlösa dagar, som återvänt!
Igår var jag bitter
Idag var jag inte i skolan
Jag har sovit bort hela dagen
Svacka?
Jag vet inte riktigt vad problemet är...men det känns inte helt ok, livet!
Jag har det väldigt bra, klarar mina tentor, festar, lever och trivs. Men det är någonting som är fel. Jag känner mig ledsen. Jag står gärna över aktiviteter. Jag är väldigt trött och somnar på dagarna. Jag blir triggad av saker som jag inte vanligtvis inte skulle bry mig om.
Det känns som om jag är i en svacka, som om mina antidepressiva inte riktigt gör sitt jobb. Det känns lite som innan jag behövde börja ta dom. Jag hoppas att det snart går över för den här tillvaron är inte rolig. Känns liksom som om man går runt och väntar på att bryta ihop och få nån jävla ångestattck eller bara falla riktigt hårt mot botten. Jag vill aldrig till botten igen..det är fruktansvärt.
Har drömt konstiga mardrömmar några nätter nu. Jag har drömt att jag och Jennie hamnade i en bilolycka och jennie tappade sitt ben men det sydde de på igen så hon kunde åka ut på en jordenruntresa, men mina ben krossades så jag fick bo på ett rehabboende i ett år. Dår försökte jag ta livet av mig hela tiden men lyckades inte. Nästa natt så pajjade mitt knä när jag var i skolan. Så jag åkte till akuten och där skar jag upp hela armen med en skalpell och en natt drömde jag att jag försökte hänga mig med duschslangen. Känns inte det som ganska dumma drömmar, varför drömmer jag så?
Det ska bli skönt att komma hem i veckan och få vara med mamma, pappa, niklas och mina härliga och bästa vänner <3 Ingenting slår HEMMA!
Jag har det väldigt bra, klarar mina tentor, festar, lever och trivs. Men det är någonting som är fel. Jag känner mig ledsen. Jag står gärna över aktiviteter. Jag är väldigt trött och somnar på dagarna. Jag blir triggad av saker som jag inte vanligtvis inte skulle bry mig om.
Det känns som om jag är i en svacka, som om mina antidepressiva inte riktigt gör sitt jobb. Det känns lite som innan jag behövde börja ta dom. Jag hoppas att det snart går över för den här tillvaron är inte rolig. Känns liksom som om man går runt och väntar på att bryta ihop och få nån jävla ångestattck eller bara falla riktigt hårt mot botten. Jag vill aldrig till botten igen..det är fruktansvärt.
Har drömt konstiga mardrömmar några nätter nu. Jag har drömt att jag och Jennie hamnade i en bilolycka och jennie tappade sitt ben men det sydde de på igen så hon kunde åka ut på en jordenruntresa, men mina ben krossades så jag fick bo på ett rehabboende i ett år. Dår försökte jag ta livet av mig hela tiden men lyckades inte. Nästa natt så pajjade mitt knä när jag var i skolan. Så jag åkte till akuten och där skar jag upp hela armen med en skalpell och en natt drömde jag att jag försökte hänga mig med duschslangen. Känns inte det som ganska dumma drömmar, varför drömmer jag så?
Det ska bli skönt att komma hem i veckan och få vara med mamma, pappa, niklas och mina härliga och bästa vänner <3 Ingenting slår HEMMA!
Familjen i Kroatien 2006
överdoser och självmord.
Nu kommer ett inlägg som handlar om min sjukdom, som inte längre upptar mitt liv men som kan göra sig påmind "from time to time"...
Det visade sig bli en riktigt tuff dag igår. Vi hade föreläsning inom förgiftning (farmakologi). Vi pratade läkemedel, självmord, överdosering och läkemedel man inte får blanda. Jag satt och flamsa och skojade...men inners inne kändes det skit. Jag visste ju att jag tagit de flesta av tabletterna vi pratade om, i fel kombinationer och i alldeles för höga doser...Man kan ju undra hur min lever såg ut då. Det kändes bara så himla fel och jag blev nästan triggad att ta en massa och göra det igen men mest tror jag att jag blev påmind om hur det var, för inte så längesedan och vad nära det kan vara att jag inte ens hade varit här. Tanken på att jag var kunde varit de fallen som beskrevs och att man helt plötsligt inte kände sig som sjuksköterskan utan patienten...Jag vet egentligen inte varför det blev så sjukt jobbigt...men så var det!
Så när jag kom hem efter skolan drog jag på mig fotbollsskorna och min syster som såklart fattade att jag behövde henne följde med ut och så sparkade vi lite boll..och så kändes livet lättare att leva.
Men det släpper inte riktigt så lätt, det satt kvar även på kvällen, olustigheten...som att jag egentligen borde vara död, att jag är värdelös, tjock, ful och att absolut ingen skulle vilja ha mig. Men jag klarade kvällen, jag fick mig ingen läkare men jag fick jättegoda mackor av Karro och ett glas Cola-light!
Idag är en ny dag...och jag vet ju att jag gått vidare, jag vill inte dö längre, överdoser sysslar jag inte med längre.
ÄLSKAR ER <3
Avslutar med en grym låt:
A lonely cry for help reaching out for help to anyone
A silent prayer to God to help you your way
I've been depressed so long
It's hard to remember when I was happy
I've felt like suicide a dozen times or more
But that's the easy way, that's the selfish way
The hardest part is to get on with your life
Mat...hunger...känslor
Det är fortfarande så, att när det känns tungt och jobbigt tar jag till maten som hjälpmedel. Det kommer så satans naturligt och ibland hinner jag inte tänka efter och kmmer på mig själv med att ha handlat en påse godis. Det är inga hetsätningar, absolut inte. Sånna volymer får jag inte i mig, tack och lov! Men det är heller inte normalt, det är en öve
rätning. Jag kommer ofta på att nu äter jag inte för att jag är hungrig det är något jag vill blockera och så slutar jag...eller ger upp och tänker att godis är gott, jag tar det här en annan dag.
När Mattias har bott i mitt rum så har jag haft det lite svårt med det mesta. Det har inte varit några rutiner som jag brukar på mornar eftersom jag bott på en madrass. Jag har glömt mina tabletter och jag har inte haft mina garderober, mitt internet, mitt badrum...och efter ett tag så tar det på en person...inte heller tv'n när man känner att man inte kan somna på kvällarna. Nu är jag tillbaka i mitt rum och mattias har fått sitt eget. Det har ju gått riktigt bra att bo ihop, men jag ska ite ljuga. Det ska bli svinskönt att kunna sova i MIN säng igen!!!
Jag kämpar på här på östkusten och känner att jag tar steg framåt. Det är en lång process och jag får inte glömma det.
rätning. Jag kommer ofta på att nu äter jag inte för att jag är hungrig det är något jag vill blockera och så slutar jag...eller ger upp och tänker att godis är gott, jag tar det här en annan dag.När Mattias har bott i mitt rum så har jag haft det lite svårt med det mesta. Det har inte varit några rutiner som jag brukar på mornar eftersom jag bott på en madrass. Jag har glömt mina tabletter och jag har inte haft mina garderober, mitt internet, mitt badrum...och efter ett tag så tar det på en person...inte heller tv'n när man känner att man inte kan somna på kvällarna. Nu är jag tillbaka i mitt rum och mattias har fått sitt eget. Det har ju gått riktigt bra att bo ihop, men jag ska ite ljuga. Det ska bli svinskönt att kunna sova i MIN säng igen!!!
Jag kämpar på här på östkusten och känner att jag tar steg framåt. Det är en lång process och jag får inte glömma det.
Tanke och Handling
Tidaigare i mitt liv har tankar ofta lett till handling. Om jag fått för mig att skära eller äta tabletter eller vad som helst som kunnat skada migsjälv så har jag gjort det. Jag har fått erfara hur det är när det inte behöver vara så- Känns så bra att jag vill dela det med Er!
Hemma i Kode efter att jag varit och tittat på fotbollscup i 5 h. så letade jag och lillasyster efter saker att ta med till Uppsala i tvättstugan. Då låg där en stor korg med nagelsaxar och min tanke "jag vill skada mig själv" Jag såg mig själv trycka in saxen i handleden och hur "skönt" det skulle vara. Men tanken ledde aldrig till handling och det kändes inte alls jobbig. Det kändes bra när jag insåg att jag inte behövde skada mig.
Här i Uppsala när jag cyklade hem efter tentafesten, jag var ganska i gasen men allt som pumpades runt i skallen var " jag vill hem och ta massa tabletter" Inte heller denna gång blev det allvar. Jag känner en enorm skillnad. Jag behöver inte fly på det sättet längre utan jag klarar av att ta mig igenom saker helt på egen hand. Jag kan känna igen varför jag får tanken och tänka att det är fel.
Tanken är som en slags tröst för mig tror jag, men jag tror att även tankarna kommer att försvinna så småningom och det vore ju såklart ännu bättre.
Men nu leder inte tanke till handling längre och det är ett GRYMT framsteg! Jag känner mig stolt!
Hemma i Kode efter att jag varit och tittat på fotbollscup i 5 h. så letade jag och lillasyster efter saker att ta med till Uppsala i tvättstugan. Då låg där en stor korg med nagelsaxar och min tanke "jag vill skada mig själv" Jag såg mig själv trycka in saxen i handleden och hur "skönt" det skulle vara. Men tanken ledde aldrig till handling och det kändes inte alls jobbig. Det kändes bra när jag insåg att jag inte behövde skada mig.
Här i Uppsala när jag cyklade hem efter tentafesten, jag var ganska i gasen men allt som pumpades runt i skallen var " jag vill hem och ta massa tabletter" Inte heller denna gång blev det allvar. Jag känner en enorm skillnad. Jag behöver inte fly på det sättet längre utan jag klarar av att ta mig igenom saker helt på egen hand. Jag kan känna igen varför jag får tanken och tänka att det är fel.
Tanken är som en slags tröst för mig tror jag, men jag tror att även tankarna kommer att försvinna så småningom och det vore ju såklart ännu bättre.
Men nu leder inte tanke till handling längre och det är ett GRYMT framsteg! Jag känner mig stolt!
Sorgligt
Idag var jag hos PsykologJenny på fästningen...för sista gången. Det kändes helt galet. Vi pratade om hela tiden och hur saker och ting har förändrats och hur det har gått i vågor och hur nära jag varit att ge upp ett flertal gånger. Vilka olika diskussioner vi haft rörande olika ämnen som självskador, kräkning, vikt och liknande. Vi skrattade mycket och hade väldigt roligt. Men på slutet blev det allvarsamt, jag tror vi båda kände att det skulle bli jobbigt att säga hej då...iaf tyckte jag det. Fick en stor klump i halsen och gav henne en stor kram och hon kramade tillbaka. Ett litet mörkt hål i magen av obehag känner jag nu. Jag är glad för att jag typ är "friskförklarad" men samtidigt känns det så konstigt att släppa någon som man träffat så mycket, lyssnat på och tyckt om under mer än två år...
Jag har verkligen tyckt om henne, gör det fortfarande. Hon har varit engagerad och jag har vågat tro på det hon säger och jag har litat på henne fullt ut! Hon har varit fantastisk under de här jobbiga åren och jag skulle kunna se henne som en vän.Vi har även haft roliga stunder med mycket skratt och skämt mellan våra duster om tabletter och rakblad! Hade vi träffats under andra omständigheter så kanske, vi har ganska mycket gemensamt tycker jag (det lilla jag vet om henne).
Jag tror att hon är en stor del till att jag klarade mig igenom detta (+ mig själv då såklart!). Att jag fick henne som psykolog så att jag fick någon som jag vågade ty mig till på det viset, en ung sportjej passade mig perfekt. Vad hade hänt annars? Det får vi aldrig veta :)
Jag kom på att jag inte sa TACK. Jag glömde helt enkelt och det känns fel. Så jag skriver det jag önskar att jag hade sagt här!
Tack för all hjälp, allt ditt stöd och ditt otroliga engagemang.
Du är grym! Jag kommer att sakna dig!
Nu fortsätter terapin i mig själv med PsykologJennys röst i bakhuvudet...
Jag har verkligen tyckt om henne, gör det fortfarande. Hon har varit engagerad och jag har vågat tro på det hon säger och jag har litat på henne fullt ut! Hon har varit fantastisk under de här jobbiga åren och jag skulle kunna se henne som en vän.Vi har även haft roliga stunder med mycket skratt och skämt mellan våra duster om tabletter och rakblad! Hade vi träffats under andra omständigheter så kanske, vi har ganska mycket gemensamt tycker jag (det lilla jag vet om henne).
Jag tror att hon är en stor del till att jag klarade mig igenom detta (+ mig själv då såklart!). Att jag fick henne som psykolog så att jag fick någon som jag vågade ty mig till på det viset, en ung sportjej passade mig perfekt. Vad hade hänt annars? Det får vi aldrig veta :)
Jag kom på att jag inte sa TACK. Jag glömde helt enkelt och det känns fel. Så jag skriver det jag önskar att jag hade sagt här!
Tack för all hjälp, allt ditt stöd och ditt otroliga engagemang.
Du är grym! Jag kommer att sakna dig!
Nu fortsätter terapin i mig själv med PsykologJennys röst i bakhuvudet...
strl 30...
Det har känts bra i ett tag, det här med kroppen. Men ibland kommer det upp, de jävla nedvärderande tankarna. Ett exempel är igår på mellandagsrean. Tänker prova ett par jeans...provar olika storlekar...jag är storlek 30...30=to fucking much. Kan man vara så stor...är det ens möjligt. Alla andra har ju för fan 27-28...är jag så jävla fet...apperently. Vidare och provar tröjor..Adidas sweatshirt storlek 40...aldeles för liten. Slutar med att jag köper en Warp tröja i storlek 42 så något blev det. Aldrig att jag tänker ha något annat än baggyjeans iaf. Än så länge har ingen i Uppsala sett mig i tajta jeans...och om jag inte köper några lär de inte göra det heller.
Peace out
Peace out
Svar:
Tänkte svara på de frågor jag fått:
Finns det något jag kan göra för dig?
Jag tror tyvärr inte att det finns så mycket man kan göra. Bara fortsätta vara min vän! Det är den sista biten kvar nu och den måste jag klara själv...och jag känner mig helt på rätt väg. Det är väldigt mycket om börjar kännas så bra just nu!
Vill du prata om det när vi ses?
Jag tror inte att jag vill det så hemskt mycket. Jag är rädd att det ska förstöra vänskapen och ta över lite. Men självklart tycker jag att det är okej att prata om det. Om man vill fråga eller bara undrar så självklart! Men det är inget jag känner att vi måste prata om, jag är fortfarande Sandra liksom.
Har du ljugit sedan du flyttat till Uppsala?
Jag tänker säga sanningen. Jag har ljugit för alla någon gång edan jag flyttade till Uppsala, det är inget jag är stolt över men om det känns bättre så ljög jag mycket mer innan jag flyttade hit. Sorry.
Svarar du alltid ärligt?
Jag försöker. Nu är det t.ex. mycket lättare att svara ärligt om vi pratar efterom jag inte har å mycket att ljuga om. Jag har inte kräkts på säkerligen en månad, inte skurit eller så!!!
Hur känns det egentligen?
Jag ska vara ärlig nu: det känns väldigt bra. Jag ser på mig själv på ett helt annat sätt. Jag kan se små framsteg jag gör nästan varje dag. Jag känner mig inte tvungen att träna, är jag trött och seg kan jag stanna hemma. Jag kan äta efterrätt till maten, med ganska hyfsat samvete efteråt, jag kan stoppa en hel del dåliga tankar med att äga någonting om är bra med mig. Jag kan tycka att jag är bra på att förklara olika saker i skolan, att jag drar ett roligt skämt. Det bästa av allt är nog att jag verkligen kan ha roligt på riktigt, när jag skrattar så är det allvar! Det är inte klart, men jag har fanemej kommit en bra bit på väg. Tack alla som fina människor!
Har även en fråga till Er:
Hur ofta tycker Ni att det är lagom att träna, vad är normalt liksom?
Det är bara att fråga om det är nåt, antingen här, mailen eller när vi es. LOVE you all!
Finns det något jag kan göra för dig?
Jag tror tyvärr inte att det finns så mycket man kan göra. Bara fortsätta vara min vän! Det är den sista biten kvar nu och den måste jag klara själv...och jag känner mig helt på rätt väg. Det är väldigt mycket om börjar kännas så bra just nu!
Vill du prata om det när vi ses?
Jag tror inte att jag vill det så hemskt mycket. Jag är rädd att det ska förstöra vänskapen och ta över lite. Men självklart tycker jag att det är okej att prata om det. Om man vill fråga eller bara undrar så självklart! Men det är inget jag känner att vi måste prata om, jag är fortfarande Sandra liksom.
Har du ljugit sedan du flyttat till Uppsala?
Jag tänker säga sanningen. Jag har ljugit för alla någon gång edan jag flyttade till Uppsala, det är inget jag är stolt över men om det känns bättre så ljög jag mycket mer innan jag flyttade hit. Sorry.
Svarar du alltid ärligt?
Jag försöker. Nu är det t.ex. mycket lättare att svara ärligt om vi pratar efterom jag inte har å mycket att ljuga om. Jag har inte kräkts på säkerligen en månad, inte skurit eller så!!!
Hur känns det egentligen?
Jag ska vara ärlig nu: det känns väldigt bra. Jag ser på mig själv på ett helt annat sätt. Jag kan se små framsteg jag gör nästan varje dag. Jag känner mig inte tvungen att träna, är jag trött och seg kan jag stanna hemma. Jag kan äta efterrätt till maten, med ganska hyfsat samvete efteråt, jag kan stoppa en hel del dåliga tankar med att äga någonting om är bra med mig. Jag kan tycka att jag är bra på att förklara olika saker i skolan, att jag drar ett roligt skämt. Det bästa av allt är nog att jag verkligen kan ha roligt på riktigt, när jag skrattar så är det allvar! Det är inte klart, men jag har fanemej kommit en bra bit på väg. Tack alla som fina människor!
Har även en fråga till Er:
Hur ofta tycker Ni att det är lagom att träna, vad är normalt liksom?
Det är bara att fråga om det är nåt, antingen här, mailen eller när vi es. LOVE you all!
Sista stödgruppen
I torsdags var det dags för sista mötet med stödgruppen. Först gick vi egenom hur veckan hade gått. Jag kände att det var skönt att jag fått iväg fotona till Trygg Hansa och att jag varit mer öppen, bland annat här på bloggen genom att skriva som det känns, när det känns. Annars går veckorna bra. Jag kräks inte, jag hetsäter inte och jag har inte skurit denna veckan. Jag kan överäta och äta fast jag inte är hungrig, men det blir inga riktiga hetsätningar såsom det har varit. Jag är så glad för det för hetsäta är något av det värsta som finns. Inte under tiden...då är man i himmlen...men efteråt vill man bara dö av skam och avsky över sig själv. Skönt att jag står emot.
Vi skrev ner på ett papper hur morgondagen såg ut om man vaknade upp "frisk". Min dag:
Vaknar utan att undra hur mycket jag väger och vill ut och promenera för att det är skönt. Spelar ingen roll hur långt eller hur länge, bara njuta av morgonen och naturen.
Klär på mig i något bekvämt, jeans kanske och det känns bra.
Glädjer mig åt saker som händer mig, på riktigt.
Går på ett kul träningspass, och när jag duschar känns det helt ok, jag behöver inte jämföra mig med andra och se ner på min egen kropp.
Kommer hem och Jennie har lagat god mat åt mig. Äter utan att tänka och njuter av smakerna.
Lägger mig i sängen med en bra bok, och somnar fort och sover hela natten och vaknar utvilad dagen efter.
Ellerhur låter det som en trevlig dag? Jag ska nå dit och jag vill det. För jag vill inte vara kvar och det hoppas jag att Ni förstår. Jag skojar gärna om det jag gör(sjukdomen), men det är för att jag inte klarar av att ta det på allvar, för det har varit allvar. Jag är ledsen om jag sagt saker som gör er upprörda. Ibland känns saker så naturligt för mig medan det är så långt ifrån normalt det går för de flesta andra. Men jag kämpar och kämpar och har en plan.
Stödgruppen avslutades med att vi skrev massa härliga peppande saker till varandra som kommer på mailen nästa vecka. Sedan blev det kramkalas och så var det hela slut!
Vi skrev ner på ett papper hur morgondagen såg ut om man vaknade upp "frisk". Min dag:
Vaknar utan att undra hur mycket jag väger och vill ut och promenera för att det är skönt. Spelar ingen roll hur långt eller hur länge, bara njuta av morgonen och naturen.
Klär på mig i något bekvämt, jeans kanske och det känns bra.
Glädjer mig åt saker som händer mig, på riktigt.
Går på ett kul träningspass, och när jag duschar känns det helt ok, jag behöver inte jämföra mig med andra och se ner på min egen kropp.
Kommer hem och Jennie har lagat god mat åt mig. Äter utan att tänka och njuter av smakerna.
Lägger mig i sängen med en bra bok, och somnar fort och sover hela natten och vaknar utvilad dagen efter.
Ellerhur låter det som en trevlig dag? Jag ska nå dit och jag vill det. För jag vill inte vara kvar och det hoppas jag att Ni förstår. Jag skojar gärna om det jag gör(sjukdomen), men det är för att jag inte klarar av att ta det på allvar, för det har varit allvar. Jag är ledsen om jag sagt saker som gör er upprörda. Ibland känns saker så naturligt för mig medan det är så långt ifrån normalt det går för de flesta andra. Men jag kämpar och kämpar och har en plan.
Stödgruppen avslutades med att vi skrev massa härliga peppande saker till varandra som kommer på mailen nästa vecka. Sedan blev det kramkalas och så var det hela slut!
konstig, bonde och frågor?
Jag känner mig weird. Det känns liksom inte tipp topp men inte heller dåligt. Ett problem jag har är att äta lagom. Tycker att det är jättesvårt. Ett annat problem är att jag vare sig vad jag har ätit så får jag alltid en massa jobbiga tankar efteråt och så mår jag illa och känner mig ful och fet.
Det sättet som man ofta dövar denna känsla är att äta ännu mer vilket egentligen bara flyttar fram känslan nåon timma. Dumt, dumt. Ett bra sätt som ofta fungerar för mig, att släppa lite på trycket är att kolla på en film eller träna. Det är oftast på kvällen som känslan slår till och då finns inte träningsalternativet..knappast promenad heller...ut ensam kl 22...nja skulle inte tro det. Så då blir det film och musik för min del.
Idag har vi haft bondekväll. Rogers bad, Thilde och Fredrik kel och Rogers välskurna korvar tyckte vi om idag. Jennie hade gjort en feta och broccolipaj som var jättegod, det är en bra tjej den där lillsystern min!
Jag är ju inne i en ärlighetsperiod därför känner jag att är det någon som vill fråga något. Gör det. Jag vågar oftast inte svara när man frågar mig på telefon eller face to face, men undrar Ni något skriv en fråga här. Anonymt fungerar.
Om en månad är det juldagen...och då är det fest!
Update 23:56
Som jag sa: film är bra när man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. Jag såg just filmen Beyond a resonable doubt, den var riktigt bra. Drama/thriller från 2009. Kan rekomendera den om man gillar brottsutredningar och bevisa sanning och liknande. Enjoy people!
Det sättet som man ofta dövar denna känsla är att äta ännu mer vilket egentligen bara flyttar fram känslan nåon timma. Dumt, dumt. Ett bra sätt som ofta fungerar för mig, att släppa lite på trycket är att kolla på en film eller träna. Det är oftast på kvällen som känslan slår till och då finns inte träningsalternativet..knappast promenad heller...ut ensam kl 22...nja skulle inte tro det. Så då blir det film och musik för min del.
Idag har vi haft bondekväll. Rogers bad, Thilde och Fredrik kel och Rogers välskurna korvar tyckte vi om idag. Jennie hade gjort en feta och broccolipaj som var jättegod, det är en bra tjej den där lillsystern min!
Jag är ju inne i en ärlighetsperiod därför känner jag att är det någon som vill fråga något. Gör det. Jag vågar oftast inte svara när man frågar mig på telefon eller face to face, men undrar Ni något skriv en fråga här. Anonymt fungerar.
Om en månad är det juldagen...och då är det fest!
Update 23:56
Som jag sa: film är bra när man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. Jag såg just filmen Beyond a resonable doubt, den var riktigt bra. Drama/thriller från 2009. Kan rekomendera den om man gillar brottsutredningar och bevisa sanning och liknande. Enjoy people!
Dålig
Jag hade en sån lång lista med saker som jag skulle behöva få gjort. Jag lyckades bara beta av fyra av dem idag för jag sov alldeles för länge på morgonen. Bara för det har jag ätit typ ett ton knäckebröd med smör ikväll.
Jag hade en lång lista även igår, och jag fick inte gjort det jag ville på den heller. Jag kände mig så otroligt sämst i hela världen. Den första tanken om kommer till mig är inte att - jag får se till att göra det imorgon istället. Min första tanke är ... "det här ska du straffas för " Det känns inte helt normalt (?) när jag börjar fundera över hur jag ska göra. Ska jag skära en gång för varje sak jag inte gjorde, ska jag sprka den onda foten i väggen en massa, ska jag ta hammaren och slå mig själv stenhårt tills det blir blåmärken...det finns så många sätt som så lätt ploppar upp i mitt huvud. . .
Jag är totalt helt jävla störd och jag hoppas att det försvinner nån gång. För jag vill det. Trots att jag ganska ofta får för mig att lyssna på vad psykSandra kommer på. Det skäms jag över för varje gång jag gör något som inte är "bra" då känner jag mig dålig och vill straffa mig igen...det är en riktigt ond cirkel och mitt i den sitter en tjock Sandy och stirrar.
Jag önskar att jag hade lite tabletter att fly iväg med ibland.
Jag hade en lång lista även igår, och jag fick inte gjort det jag ville på den heller. Jag kände mig så otroligt sämst i hela världen. Den första tanken om kommer till mig är inte att - jag får se till att göra det imorgon istället. Min första tanke är ... "det här ska du straffas för " Det känns inte helt normalt (?) när jag börjar fundera över hur jag ska göra. Ska jag skära en gång för varje sak jag inte gjorde, ska jag sprka den onda foten i väggen en massa, ska jag ta hammaren och slå mig själv stenhårt tills det blir blåmärken...det finns så många sätt som så lätt ploppar upp i mitt huvud. . .
Jag är totalt helt jävla störd och jag hoppas att det försvinner nån gång. För jag vill det. Trots att jag ganska ofta får för mig att lyssna på vad psykSandra kommer på. Det skäms jag över för varje gång jag gör något som inte är "bra" då känner jag mig dålig och vill straffa mig igen...det är en riktigt ond cirkel och mitt i den sitter en tjock Sandy och stirrar.
Jag önskar att jag hade lite tabletter att fly iväg med ibland.
Stödgrupp nummer 4
Igår var jag på den näst sista stödgruppen. Temat för dagen var "bakom masken". Vi fick skriva ner hur andra får se oss och på andra sidan vilka sidor som vi inte visar för någon. Det var ganska svårt men när man fick tänkt lite så gick det helt ok. Jag skrev:
Egenskaper utåt
- Galen
- Positiv
- rockig
- clownen
- rolig
- omtänksam
- glad
Egenskaper som jag inte visar:
- Svag
- Dålig diciplin
- destruktiv
- ogillar mig själv
- smärta
- rädsla
- äcklig
- feg
Tycker ni att detta stämmer, utåt alltså?
Vi diskuterade våra ord. Mina ord var väldigt förknippade med ätstörningen. Vi diskuterade vad som kulle hända om jag visade någon av dessa sidor för någon. Jag vet att människor i min närhet säkerligen skulle jubla om jag vågade mig på att visa några av dess känslor. Och tro det eller ej men min utmaning denna vecka är att om någon av dessa egenskaper gör sig påminda så ska jag visa, eller försöka visa. Jag kan skriva om det här i bloggen, ringa någon eller bara visa där man är. För människor är nämligen sådanna. Mår man dåligt så visar man det. Man ska inte dölja det. Jag har även en till uppgift till nästa vecka, något som jag tycker är riktigt jobbigt: nämligen att ta tag och prata med min försäkring om alla mina skador, skicka in bilder, anmäla den nya skadan nu och lite annat. Men innan torsdag nästa vecka ska det göras.
Att visa en svaghet ses oftast som en styrka!
Stödgruppen
Så torsdagens stödgupp. Vi var två stycken denna gång då en av tjejerna var utomlands på bröllop. Vi började att prata om hur veckan gått och hur det kändes. Lyssnade på varandra och jag och Tjej2 läser av varandra riktigt bra...vem som ska börja prata osv. Det blev mycket skratt.
Temat på dagens möte hade FrökenH bestämt till: För- och nackdelar med ätstörningen.
Vi fick börja med att skriva upp våra för- och nackdelar på ett papper. Sedan läste vi upp detta för varandra och diskuterade vi igenom vad vi ansåg. Det som känns bra att vi har kommit ungefär lika långt i vår sjukdom och förstår båda två att det mesta som stod på fördelar egentligen borde stå på nackdelar. Men en av mina fördelar var att jag hade hjälp av det i näringsläran: jag har ju läst om en massa olika dieter och jag kan mycket om kalorier och näringsämnen. Det hade jag nog inte kunnat annars.
En annan fördel som man tror att man har är att man har kontroll, fast det är ju precis vad man inte har. Man bara tror det. Det som man tycker är skönt att man alltid vet vad man ska göra härnäst. När man misslyckats så ska man försöka igen och man har bara ett enda mål: Bli SMAL. Men börjar man känna att man blir frisk så inser man att SMAL kanske inte är allt här i världen och då rubbas kontrollen och din lilla låtsasvärld och då tappar man kontrollen på riktigt och då har du två sidor som dagligen har en fight om vad som är rätt och riktigt.
Vi hade även haft små uppgifter vi skulle utföra från förra gången. Jag hade att jag skulle sanera lite i mitt rum, plocka bort saker som inte är bra för mig och sådär. Det tog ett tag men på onsdagen hade jag processerat klart i mitt huvud och rakblad, mat och min kräktandborste slängdes i soporna och jag kände mig väldigt stolt, särskilt efter att jag fått beröm i gruppen. Tjej2 hade ochså varit duktig och tagit tag i ett möte om hon skulle ha. Hade ringt och de hade bestämt en tid. Grymt jobb!
Nu har ju sakerna varit borta ett tag och jag har saknat det såklart eftersom det är en enorm trygghet att alltid veta vart det är och att det finns. Men jag klarar mig fint utan har jag märkt. Känslor försvinner om man bara väntar !
Temat på dagens möte hade FrökenH bestämt till: För- och nackdelar med ätstörningen.
Vi fick börja med att skriva upp våra för- och nackdelar på ett papper. Sedan läste vi upp detta för varandra och diskuterade vi igenom vad vi ansåg. Det som känns bra att vi har kommit ungefär lika långt i vår sjukdom och förstår båda två att det mesta som stod på fördelar egentligen borde stå på nackdelar. Men en av mina fördelar var att jag hade hjälp av det i näringsläran: jag har ju läst om en massa olika dieter och jag kan mycket om kalorier och näringsämnen. Det hade jag nog inte kunnat annars.
En annan fördel som man tror att man har är att man har kontroll, fast det är ju precis vad man inte har. Man bara tror det. Det som man tycker är skönt att man alltid vet vad man ska göra härnäst. När man misslyckats så ska man försöka igen och man har bara ett enda mål: Bli SMAL. Men börjar man känna att man blir frisk så inser man att SMAL kanske inte är allt här i världen och då rubbas kontrollen och din lilla låtsasvärld och då tappar man kontrollen på riktigt och då har du två sidor som dagligen har en fight om vad som är rätt och riktigt.
Vi hade även haft små uppgifter vi skulle utföra från förra gången. Jag hade att jag skulle sanera lite i mitt rum, plocka bort saker som inte är bra för mig och sådär. Det tog ett tag men på onsdagen hade jag processerat klart i mitt huvud och rakblad, mat och min kräktandborste slängdes i soporna och jag kände mig väldigt stolt, särskilt efter att jag fått beröm i gruppen. Tjej2 hade ochså varit duktig och tagit tag i ett möte om hon skulle ha. Hade ringt och de hade bestämt en tid. Grymt jobb!
Nu har ju sakerna varit borta ett tag och jag har saknat det såklart eftersom det är en enorm trygghet att alltid veta vart det är och att det finns. Men jag klarar mig fint utan har jag märkt. Känslor försvinner om man bara väntar !
Biverkningar
Jag har börjat känna av biverkningar av min medicin. Jag vet inte riktigt varför. Jag undrar om man kan börja känna biverkningar så långt efter att man börjat.
Jag känner mig oftare nedstämd och tänker på döden. Jag är ofta yr och lätt illamående och lätt huvudvärk. Jag kan liksom inte helt fokusera för huvudet har fullt upp med att följa med yttre förändringar så tänka går långsamt. Det känns konstigt och lite obehagligt. Några gånger har jag fått yrsel attacker och börjat kallsvettas och knappt kunnat stå, lite som när jag var i Stockholm för att hälsa på grabbsen, fast inte så ont i magen.
Jag äter Cipralex mot depression. Jag äter även en omega3 tablett och en multivitamin varje morgon. Någonstans har jag hört att det inte är bra att äta omega3 till antidepressiva vet inte om det är dröm eller verklighet men jag undrar om det kan vara problemet.
Någon som har något förslag på vad det kan vara eller vad jag ska göra...eller som har hört något om det där med omega3?
Jag känner mig oftare nedstämd och tänker på döden. Jag är ofta yr och lätt illamående och lätt huvudvärk. Jag kan liksom inte helt fokusera för huvudet har fullt upp med att följa med yttre förändringar så tänka går långsamt. Det känns konstigt och lite obehagligt. Några gånger har jag fått yrsel attacker och börjat kallsvettas och knappt kunnat stå, lite som när jag var i Stockholm för att hälsa på grabbsen, fast inte så ont i magen.
Jag äter Cipralex mot depression. Jag äter även en omega3 tablett och en multivitamin varje morgon. Någonstans har jag hört att det inte är bra att äta omega3 till antidepressiva vet inte om det är dröm eller verklighet men jag undrar om det kan vara problemet.
Någon som har något förslag på vad det kan vara eller vad jag ska göra...eller som har hört något om det där med omega3?
Stödgrupp
I torsdags var det dags för första mötet med min stödgrupp. Jag var laddad det kändes som om det skulle vara ett bra steg i rätt riktning mot friskheten. Jag kom till lokalen, ville inte vara först så jag väntade med att ringa på tills det var två minuter kvar. Fick komma upp...och jag var först...hmmm?
Jag och Hon som håller i det satt och väntade och småpratade. Hon är 25 år och själv helt frisk från sin ätstörning. Bra att se att man kan lyckas. Det tråkiga var att det var bara jag som kom. Ingen av de andra 4 tjejerna som sagt att de skulle komma dök upp. En skulle komma nästa gång för hon kunde inte denna... Vi får väl se vad som händer. Trist i vilket fall som helst.
Jag och Hon som håller i det satt och väntade och småpratade. Hon är 25 år och själv helt frisk från sin ätstörning. Bra att se att man kan lyckas. Det tråkiga var att det var bara jag som kom. Ingen av de andra 4 tjejerna som sagt att de skulle komma dök upp. En skulle komma nästa gång för hon kunde inte denna... Vi får väl se vad som händer. Trist i vilket fall som helst.
